Det slutar inte blöda. Det handlar om minuter. Det behövs läkare, ett helt akutteam. Kvinnan måste sövas. Nu, nu, nu. Men det går inte.

För hon är en av alla dessa kvinnor i Afrika som inte haft något annat val än att föda i sitt hem. Det är fortfarande många, alltför många kvinnor som dör i barnsäng, världen över. Men i Sverige, där vi har minst antal dödsfall kopplade till förlossningar i världen, där vill vi ha rätten att föda hemma. Och bidrag vill vi ha.

För vi tycker det kan kännas stressande att vara i en kall, steril miljö, med människor vi inte känner och läkare och sjuksköterskor som springer hit och dit. Men vi verkar ha glömt en sak: man kan faktiskt dö när man föder barn. Och inte nog med det, barnet kan också dö.

Jag kan inte hjälpa att jag blir provocerad av det här. Och att det är just i Stockholm som man fått igenom föda hemma-bidraget känns också symptomatiskt. Här, i en västerländsk storstad, där vi kommit så långt ifrån de levnadsvillkor som gäller för så många människor världen över, här vill vi tillbaka till naturen. Det är som när vi ska ta till oss nån österländsk visdom. Men vi gör det lite light. Vi väljer de bitar som passar oss bäst.

För nog vill vi att ett läkarteam ska finnas på plats i hemmet inom loppet av fem minuter om det visar sig att det inte går så där härligt naturligt som vi tänkt oss. Det är ett hån mot läkare och vårdpersonal i Sverige och det är ett hån mot den fattiga kvinnan i Afrika.

Och ta mig sjutton om det inte är ett hån mot barnet man väntar också. Man är faktiskt beredd att äventyra dess liv. Det kan låta hårt, men är inte desto mindre sant.

I tidningarna läser vi solskenshistorier om mamman som födde sitt barn i en taxi: ”Chauffören hjälpte mig med krystningarna, Lille Kalle ville inte vänta.” Man skrattar, ler och tänker att oj vad galet, men underbart. Men de historier som får ett annat, mindre lustfyllt, slut hör vi mer sällan om.

Jag har tillbringat mycket tid inom sjukvården. Det finns få ställen som jag vill vara på så lite som på ett sjukhus. Det är kallt och kalt, opersonligt och sterilt. Man ser inte skillnad på alla människor i vita rockar. Jag vet också att det finns många områden, inte minst ryggar, där sjukvården inte alltid har verktyg att bota. Men just inom förlossningsvården räddas kvinnors och barns liv dagligen i vårt land.

Låt dem fortsätta göra det.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tackar själv sjukvården för att jag och min lilla sötnos lever annars hade de inte gått vägen alls för oss.
//Mickis